Känner ni igen känslan när man inte längre känner igen sig själv ? Den man blivit , full av bitterhet o sån avsaknad på livslust . Den som bara suckar , gnäller om ALLT o finner Noll glädje . 

Här om dagen stängde jag in mig på toaletten och satt där o lipa , man får ju skämmas . Jag har börjat tappa fotfästet igen TOTALT och vill bara gråta så fort jag öppnar dessa ögonen . Brännand känslan inom en , illamåendet dag ut och dag in . När man får tankar så mörka det faktiskt skrämmer en självt !   Kommer jag ens kunna göra det ? Jag VET FAKTISKT INTE längre o det är det som skrämmer mig mest . (tappat livslusten)

FK fortsätter att krångla och kräver svar från min tidigare läkare hur allt ser ut med planerad behandling mm . Han återanvisar till intyg och nu jaga de mig och kräver svar .   

Jag vet väl ändå inte vad som är tänkt , jag är patienten . Bokad tid med ännu en ny läkare den 6/5 det är så långt jag vet . 

Nu ver jag verkligen iallafall att de bör sätta in en Psykriatiker snarast o gå över mina mediciner för detta kommer inte vara hållbart länge till . 

                                                     FRIDENS :)