Ljudöverkänslighet är något bland det värsta jag dras med tror jag . Smärta mm är en sak men detta går inte förklara hur jobbigt det faktiskt är . 

Det kan räcka med en klocka som tickar i rummet eller i närheten , ljudet blir extremt jobbigt o kroppen reagerar onormalt på det . Man kan inte veta från gång till gång hur kroppens reaktion ska bli men den slår ut i panik känsla . 

Jag kan få panik , bli Lättirriterad , Ledsen , få ångest mm 

Något som jag älskar är att laga mat , duka o greja med familjen i köket . Detta har tyvärr blivit något jag knappt klarar av vissa dagar längre . Räcker med att någon råkar skramla ihop med besticken eller ställa ett glas på bordet så reagerar jag och inte på ett bra sätt . 

Ofta som jag snäser o går iväg ! Visst det är inte deras fel och jag skäms efter hur jag reagerat i det MEN det är heller inte mitt fel själva reaktionen . Jag kan inte styra det tyvärr . 

Jag kan knappt sitta o äta tillsammans längre för ljuden av att någon tuggar, bestick när man skär , glas som ställs ner för "hårt" o likande  . 

Kan inte höra flera olika saker på en gång mer än någon min innan det blir kaos i skallen . Många som tycker jag överdiver när man är iväg o man säger att nej jag klarar inte av ljudet tex om någon håller på med något ljud eller hund som skäller för länge . Många gånger man får höra - Äh så farligt är det inte , eller så håller han på hela dagarna o det är väl inget , jag bryr mig inte  ! På ett sätt låtande som jag är fjantig . Man kan inte få andra att förstå något de själva aldrig upplevt ! En kropp som reagerar i panik är inte att leka med , det är inte så roligt . 

Det är svårt att veta när det sker eller av vad detta blir . Kan va så olika o ibland reagerar jag inte alls på det . Det liksom kommer o går som det vill . 

När jag jobbade ett nattpass så hörde jag jobbarkompisens armklocka ticka    inte ens hon hörde den OM hon inte satte den vid sitt öra . Det måste jag säga va otäckt för det va första gången jag reagerat på ett så lågt ljud som blivit så högt för mig . 

Det tar mycket på ens kropp i vardagen med detta . Man är helt slut efter en stund hos folk eller på affären . 

Det o allt annat som spelar in i det . 

Kan jag så går jag undan för att få ANDRUM  . 

Familjen är van , vi kan planera en filmkväll eller nått men efter bara en stund är jag på rummet . 

Även tystnaden kan ibland vara jobbig för att man hör MASSA man normalt inte hör i huset o likande . 

 Fråga mig inte vad det bästa är man kan göra  för det har jag inte kommit på själv ens men jag jobbar på att komma på det . 

Jag skulle medd vilja veta hur man kan leva normalt med det ! 

                                                                                   FRIDENS:) 

Något av det värsta som finns är när man blir behandlad som man inte vet sitt eget bästa , som alla andra vet bättre vad man klarar av och inte . 

Avskyr när man ska lägga kommentarer om saker att jag inte borde eller inte klarar av ditt o datt . 

När man ska förminska mig till den grad att jag inte ska kunna ta min agna beslut i saker .

Jag är SJUK men inte oförmögen att leva normalt i den grad jag kan det . 

Kan ta ett exepel :

Jag tar mer än gärna något glas vin eller så de dagar jag vill ha det (det sker inte så ofta ) . Precis som vilken vuxen människa som helst. Alltid ska det vara tjat , du har tagit ett glas ska  du verkligen ta ett till ? Man ska säga att jag klarar inte av det. Behandla mig som jag inte klarar av att sätta min egna gräns . 

Vad är det västa som kan hända ? Jo att jag somnar och det är ofta  .   

Jag tycker det är ganska skönt , avslappnande ! 

Ja jag vet att med ME så borde man inte dricka något med % men tycker jag blivit av med så mycket ändå pga detta så något glas kan jag som vuxen ändå få unna mig ? 

Vore annat om man skulle SUPA , vilket jag verkligen inte gör längre . 

Folk tycks inte förstå hur jobbigt det är att bli förminskad på detta sätt i saker jag väljer att göra . 

Det sker väldigt ofta i ens vardag . Sker i mycket saker så jag pratar inte så mycket längre om det jag tex vill göra eller känner för . 

Nu kanske ni som läser funderar då jag äter mediciner men det är klart att jag inte tar de strax innan eller så , jag kan faktiskt tänka   

Tar jag ett glas så tar jag heller inte mediciner ! 

En människa som är sjuk , kvittar om det är ME som jag eller annat ska inte behöva bli av med sin rätt till självbestämmande ! 

Låt oss ta våra egna beslut utan massa inflikna kommentarer . Det gör verkligen inte det bättre i ens mående . 

Snarare VÄRRE! 

                                                                    FRIDENS:) 

Ännu en  gång sitter jag här vaken o ensam , tröttheten bränner i ögon o kropp . 

Idag kom jag iallafall upp lite mer att göra någon nytta så det blev till o med bakat bröd på kvällen som min lilla kunde njuta av , alldeles nybakt ! 

Jag har sån oro över helgen ( Lördag)  , jag går mellan ånger o att tycka att mitt beslut va rätt . På lördag flyttar min älskade vovve tillbaka till sin uppfödare   . Det gör ont i hela mig dessa dagar , alla timmar jag har att se hennes blick . Ha henne följa mig troget varje steg jag tar . Hade önksat det gick att avsluta lidandet snabbare . 

Jag tvekar var o varannan sekund på om beslutet är rätt o jag vet att jag hinner ändra det om jag bara skickar henne ett meddelande . 

Nästan som hon förstått vad man pratat om för idag har hon gått så fint i sitt koppel .

De stunderna hinner jag ångra mig miljoner gånger i minuten . 

Rädslan är om jag ska behöva gå med henne ut med och lämna över henne , jag kommer inte klara av det. 

Jag måste förlåta mig själv att jag inte klarar av en så stor o stark vovve , min kropp klarar det inte ! Har redan tvingats ge upp SÅ MYCKET som hästar mm   

Funderar på om jag ska ta tablett för att somna men tycker jag tagit de för ofta det sista . Rädd att det blir värre (om det nu kan bli det) om jag fortsätter ta de var natt som nu det sista blivit  . Att kroppen ska BEHÖVA de sen dagligen . Jag vet inte jag brukar inte annars äta tabletter för just det .  Har vägrat den biten när läkare velat skriva ut det åt mig . 

Jag AVSKYR PILLER , tro det eller ej och det finns en anledning till det . Det bhöver vi inte gå in på tycker jag , de som känner mig , de vet ! 

Ett glas vatten med Citron skulle smaka eller en kopp STARKT kaffe .....

Oro , ångest , sorg ... 

                                                                                FRIDENS:) 

God morgon ! 

I natt blev det att jag tog tablett för att kunna somna igen . Det tog nog en timma men sen minns jag inte mer . 

Känner mig vimelkantig och vet inte om jag sover speciellt bra men kan inte minnas att jag hört fläkten eller så som står och blåser i sovrummet. Sömn blev det nog allt! 

Måster verkligen skriva att det är inte BARA SKIT . 

Det finns de dagar som man faktiskt kan må ganska bra o ha lite mer energi men jag måste lära mig hur jag ska göra för att inte överskrida vad min kropp klarar . Känna igen när jag börjar närma mig gränsen och få de verktyg jag behöver för att klara en vardag med min sjuksom . 

Det är just detta jag hoppas på att få hjälp med på multirehab när jag kommer dit . 

Just nu är jag nere i en svacka där energin är slut så det blir att man skriver om det än det som var bra innan. 

Valde att starta bloggen i detta just för att kunna skriva av mig när det är som jobbigast men också när det blir bättre . Bara ventilera mina tankar o funderingar . 

Det som varit har varit och jag tar dagarna som de kommer o där efter blir mina inlägg . 

Jag väntar än på beslut från FK om min sjukskrivning om det går igenom eller inte . 

Den där handläggningsmånaden har redan gått o mer än det .  De tycks kunna gå över tiden men vore det en annan så hade det varit förödande på en dag . 

Hoppas på ett svar under dagen . Fick ringa min handläggare , lämnade ett meddelande på hennes tele svarare att jag BEHÖVER ha ett beslut . 

De gör det verkligen inte lätt för en som sjuk inte ! 

Håll era tummar att jag får det beslut jag behöver annars är jag TVUNGEN att gå tillbaka till arbetet även om jag inte klarar av det eller inte . 

Vill inte snsvara för en människas LIV när jag själv är dålig och har svårt att klara mig själv . 

                                                                          FRIDENS:) 

Tänk vad chockad jag blev när jag fick veta att man kan få hemtjänst som ME-sjuk . Först slog tanken mig att ÅH TÄNK VAD SKÖNT , slippa allt slit . Lika snabbt som tanken slog mig så kände jag mig urgammal    kände mig som jag höll på att tappa både mina armar och ben .  40 år o inte klara av att dammsuga sitt egna golv ?!! Tvätta ens tvätt! Handla själv det man behöver . Jag blev en vända RÄDD för att detta ska bli min verklighet . Jag har så svårt när jag tänker på  att ens kunna erkänna mig så funktionsnedsatt att detta kanske kommer att bli min verklighet om det fortsätter i denna riktningen  .

När ens egna kropp lägger av mer o mer , lägger krokben för sig själv . 

Ska jag klara erkänna att dagar som det är som värst - ATT JAG INTE KLARAR AV VARDAGEN   

Jag vet att det allt oftare blir SVÅRT men jag vägrar acceptera det helt . 

Det ska visst finnas för oss med dessa problem att få den hjälpen men jag tror jag skulle skämmas ännu mer både inför mig själv och andra . Tappa mitt värde yttligare ? 

Sätta en stämpel på mig själv att jag är oduglig till att sköta även mitt egna hem ! 

Visst skulle det vara skönt att slippa dessa exra ansträngningar men det är som att kapa ännu en grej av vad man fortfarande kan göra själv . (ibland när energi finns ) 

Ta bort alla måsten så blir man verkligen liggande till sängs ? 

Jag förstår att många skrattar när man berättar det att jag faktiskt kan få det , för mig låter det också som ett skämt -  JAG ?!! 

Jag börjar ärligt bli rädd att jag inom ett tag sitter här till sängs med tidiagre arbetskamrater springades här för att HJÄLPA MIG . 

Jag är den som brukar hjälpa andra , inte ta hjälpen själv ! 

                                                                              FRIDENS:) 

Personlighetsförändring är något av det största man får genomgå som ME sjuk . 

Man går igenom ilska , ångest mm över det man kunnat o va men inte är längre ! 

Skriver inte ner allt för då måste jag verkligen skriva ner en massa men lite snabbt i det stora hela 

DÅ:

Förr va jag väligt aktiv , va ute mer än inne o alltid på språng . Va social , hade flertal vänner . 

Va med på alla fester man kan tänka sig o så fort det va på  gång så planerade man för att hänga med . Då kunde man sova ett par timmar men hade energi på topp ändå . 

Telen ringde alltid , pappa frågade om det va en utväxt man hade fått vid örat för alltid satt man i den . 

Man orkade bry sig om sitt utseende , shoppa , åka buss/ tåg utan problem . Åkte mer än gärna till nya ställen utan att man hade koll på plats eller hur man skulle ta sig hem . 

Man levde för dagen och längtade till nya äventyr . 

SEN:

Man kunde inte kontrollera sitt humör , man blev tillbaka dargen. Började undvika att svara i mobilen . Kände inbjudan till fest som ett stort enda besvär.  Slutade träffa vänner mm , alltid bortförklaringar på varför man inte kunde . Började få svårt att orgentera mig . Minnet blev sämre . Klarade inte av att gå själv till affär , åka buss mm längre . Städig oro ! 

Började få svårt med saker som att äta inför folk mm o det blev bara fler o fler saker som blev svårare . 

Koncentrationen började jag tappa , ljud känslig o klarade inte sitta med . Ljus känslig ! 

Värk , trötthet . Känslomässigt kaos inom en . Sårt med sömn 

NU:

Allt som ovan men ännu värre . Idag kan jag inte styrka min kropps reaktioner utan mediciner . Har svårt med balansen och mina händer slutar fungera titt som tätt . Jag kan inte ha på ljud på mobilen , undviker den så mycket jag kan . Är en stor press att ens svara på samtal . Ber alla andra ringa åt mig samtal jag måste göra . 

Sitter ENSAM inga vänner som kontaktar en (endast någon o famiilj) . Kan inte umgås , skäms över alla fel som blir när man pratar eller glömmer orden o man undviker det helst . Riktigt svårt med sömn oftare än jag kan säga att jag sovit gott, tror inte sova gott finns längre    .

Stress klarar jag inte av alls längre eller när jag känner press . 

Orkar inte bry mig om hur jag ser ut , orkar inte sminka mig mm . Undviker att gå ut ensam o ut över huvud taget , jag blir helt slut efter ett par meter jag rör mig vissa dagar. 

Kan inte gå på ställen ensam just för min röriga skalle o minnes problem . Händer att jag ska åka o handla o väl där blir det kaos o ut kommer jag med nästan inget . 

Vill inte lära känna nya folk , det är bara JOBBIGT ! 

Jag stänger in mig o dagar som detta bara är liggande ! 

En liten del fick jag iallafall ner , är så svårt tycker jag att komma på de största förändringarna genom åren men de är många och STORA . 

Genom alla dessa år är det fortfarande svårt att sätta ord på alla problem . 

Jag hade en lista när jag sökte upp läkaren sist med MASSA saker på men tyvärr hittar jag inte den , tror den åkte i soporna där efter . 

Jag har insett när jag tänker tillbaka att den jag va förr inte finns kvar längre . Kvar är bara ett skal av vad som va  o knappt det . Den jag är måste va den tristaste av dem alla att ens prata med. 

Umgås går ju inte ens med en idag för man orkar inte . 

Jag undrar bara hur ska andra acceptera en som den man är när man själv inte ens kan det ??? 

                                                                             FRIDENS:)